STUDENTEXAMENSNÄMNDEN

MODERSMÅLET I, PROVET I TEXTKOMPETENS 12.2.2016

Alla uppgifter hänför sig till det bifogade materialet. Välj ut tre av de fem uppgifterna nedan. Uppgifterna bedöms med poängen 0–6. Utgå från att materialet är bekant för läsaren. Iakttagelser, påståenden och tolkningar som framförs i svaren ska ändå motiveras med exempel ur materialet. Lämplig längd på ett svar är ungefär två sidor. Inled ett nytt svar på en ny sida. Varje svar ska ha en rubrik som du själv väljer. Skriv också uppgiftsnumret framför rubriken. Svaren ska vara tydligt och prydligt skrivna, men du behöver inte renskriva med kulspetspenna eller bläckpenna.

Uppgifter 1.

Tid är ett centralt element i episka texter. Analysera tidens roll i Ernest Heming­ways novell Gammal man vid bron (s. 2–3).

2.

Överbefälhavaren för Finlands armé, C. G. E. Mannerheim gav flera så kallade dagorder till armén och Finlands folk. Överbefälhavarens dagorder N:o 34 (s. 4–5) gavs strax efter vinterkrigets slut. Dagordern är utformad som ett tal. Vilka medel används för att talet ska bli effektfullt?

3.

Jämför Hemingways novell (s. 2–3) och Överbefälhavarens dagorder N:o 34 (s. 4–5). Hur beskrivs förlusterna i de två texterna?

4.

Jämför omslagen till biografierna (s. 6–7). Med vilka medel marknadsförs böckerna?

5.

På vilka språk är översättningarna av de tre romanutdragen (s. 8) skrivna? Motivera ditt svar.

Material Ernest Hemingway: Gammal man vid bron (novell).....................................................2–3 Mannerheim: Överbefälhavarens dagorder N:o 34 (tal)................................................4–5 Johanna Vesikallio: Lillan – Elisabeth Rehns sällsamma liv (omslag)..............................6 Eva Wahlström: Lite räcker inte (omslag).........................................................................7 J. R. R. Tolkien: översättningar av romanutdrag................................................................8 Obs! Språket i texterna är identiskt med språket i originalpublikationerna.

1

Gammal man vid bron En gammal man med stålbågade glasögon och nerdammade kläder satt vid vägkanten. Över floden hade slagits en pontonbro och vagnar och lastbilar, män, kvinnor och barn kom över bron. Mulåsnorna knegade med sina vagnar uppför den branta sluttningen från bron och soldater högg tag i hjulekrarna och sköt på. Lastbilarna dundrade upp och försvann och bönderna traskade fram i det fotsdjupa dammet. Men den gamle satt där alldeles stilla. Han var så trött att han inte orkade gå längre. Jag hade till uppgift att gå över bron, rekognoscera terrängen på andra sidan och ta reda på hur långt fienden avancerat. Jag gjorde detta och återvände över bron. Nu var det inte så många kärror längre och mycket få fotgängare, men den gamle satt fortfarande kvar. ”Var kommer ni ifrån?” frågade jag. ”Från San Carlos”, sa han och log. San Carlos var hans hemstad och därför kände han glädje över att nämna den och han log. ”Jag skötte djuren”, förklarade han. ”Jaså”, sa jag och begrep inte riktigt. ”Ja”, sa han, ”det var så att jag stannade för att sköta om djuren. Jag var den siste som var kvar i staden San Carlos.” Han såg inte ut som en herde eller boskapsskötare brukar göra och jag tittade på hans svarta dammiga kläder och dammiga grå ansikte och stålbågade glasögon och sa: ”Vad var det för djur?” ”Olika slags djur", sa han och skakade på huvudet. ”Jag måste lämna dem.” Jag stod och tittade på bron och Ebrodeltats landskap som liknade Afrika och jag undrade hur länge det skulle dröja den här gången innan fienden visade sig, och hela tiden lyssnade jag efter de ljud som signalerar den alltid gåtfulla händelse vilken kallas kontakt, och gubben satt fortfarande kvar. ”Vad var det för djur?” frågade jag. ”Det var sammanlagt elva djur”, förklarade han. ”Det var två getter och en katt och dessutom var det fyra par duvor”. ”Och dem fick ni lämna?” frågade jag. ”Ja. För artilleriets skull. Kaptenen gav mig order att ge mig i väg för artilleriets skull.” ”Men har ni ingen familj?” frågade jag och höll blicken fäst på brons bortre ända, där de sista kärrorna ramlade utför strandsluttningen.

2

”Nej”, sa han, ”bara djuren som jag nämnde. Katten reder sig säkerligen. En katt kan nog klara sig på egen hand, men jag förstår inte vad det ska bli av de övriga.” ”Vilken politisk åskådning har ni?” frågade jag. ”Jag är utan politisk åskådning”, sa han. ”Jag är sjuttiosex år gammal. Jag har gått tolv kilometer och nu tror jag inte jag orkar gå längre.” ”Här är det inte lämpligt att stanna”, sa jag. ”Om ni kan ta er fram dit, så finns det lastbilar uppe där vägen viker av till Tortosa.” ”Jag ska vänta en stund”, sa han, ”och sedan ska jag gå. Vart går lastbilarna?” ”Åt Barcelonahållet”, svarade jag. ”Där känner jag ingen”, sa han, ”men tack så mycket. Jag tackar så mycket.” Han tittade på mig tomt och trött, sa sedan, eftersom han måste anförtro sina bekymmer åt någon: ”Jag är övertygad om att katten reder sig. För katten behöver man inte hysa någon oro. Men de övriga. Säg, hur tror ni det går för de övriga?” ”De klarar sig nog igenom de också.” ”Tror ni det?” ”Ja, varför inte”, sa jag och tittade mot andra stranden där det inte längre syntes några kärror. ”Men vad ska de ta sig till under artilleribeskjutningen när jag fick tillsägelse att gå min väg för artilleriets skull?” ”Lämnade ni duvslaget öppet?” frågade jag. ”Ja.” ”Då flyger de ut.” ”Ja, de flyger säkerligen ut. Men de övriga. Det är bäst att man inte tänker på de övriga”, sa han. ”Om ni är utvilad skulle ni gå nu”, manade jag på. ”Stig upp och försök gå nu.” ”Tack”, sa han och kom på fötter, vacklade från ena sidan till den andra och satte sig sedan baklänges i dammet. ”Jag skötte djuren”, sa han trögt men inte längre till mig. ”Jag skötte bara djuren jag.” För honom kunde man ingenting göra. Det var på påskdagen och fascisterna ryckte fram mot Ebro. Dagen var grå och mulen med ett lågt molntäcke och därför var deras flyg inte uppe. Detta och så att katter klarar sig på egen hand var det enda lyckosamma som återstod för denne gamle man. Ernest Hemingway, Gammal man vid bron (1938) ur antologin Noveller för världens barn (2009) Övers. Mårten Edlund och Thorsten Jonsson

3

HÖGKVARTERET.

14. 3. 1940.

ÖVERBEFÄLHAVARENS DAGORDER N:o 34.

Soldater av Finlands ärorika armé! Fred har slutits mellan vårt land och Sovjet-Ryssland, en hård fred, som till Sovjet utlämnat så gott som varje slagfält, på vilket Ni gjutit Ert blod för allt vad vi skatta dyrt och heligt. Ni ville ej kriget, Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet, men kampen blev Er påtvingad och i den har Ni uträttat storverk, som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad. Mer än 15000 av Er, som drogo ut, komma ej att återse hemmet, och huru många äro ej de, som för alltid förlorat sin arbetsförmåga. Men ni har även utdelat hårda slag och om ett par hundratusental av Edra fiender nu ligga under den frusna drivan eller med brusten blick stirra mot vår stjärnhimmel, så är felet därtill icke Ert. Ni hatade dem ej, Ni ville dem intet ont, Ni följde endast krigets hårda lag att döda eller dö. Soldater! Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett Er like som krigsmän. Jag är stolt över Er som om Ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolax leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och Egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över rikemannens insats av liv och lem. Jag tackar Er alla, officerare, underbefäl och manskap, men jag vill särskilt framhålla reservofficerarnas uppoffrande mod, deras pliktuppfyllelse och den skicklighet, med vilken de skött ett yrke, som egentligen ej var deras. Också har deras offer procentuellt utgjort krigets största, men det har givits med glädje och aldrig svikande pliktkänsla. Jag tackar officerarna i staberna för skicklighet och outtröttligt arbete och sist tackar jag mina närmaste medarbetare, generalstabschefen och generalkvartermästaren, armébefälhavare samt kår- och divisionschefer, som i många fall gjort det omöjliga möjligt. Jag tackar Finlands armé med alla dess vapenslag, som i ädel tävlan utfört så vackra bragder från krigets första dag, för den djärvhet, med vilken de gått till anfall mot en mångfalt överlägsen, med delvis okända vapen väpnad fiende och för den seghet, med vilken de hakat sig fast vid varje bit av fosterjorden. Förstörandet av mer än 1500 ryska tanks och över 700 flygmaskiner tala om hjältedåd, som ofta utförts av ensamma män.

4

Med glädje och stolthet tänker jag på Finlands lottor och deras insats i kriget – deras offervilja och oförtrutna arbete på olika områden, vilket frigjort tusentals män till stridslinjerna. De ha med sin upphöjda anda sporrat och stött armén, vars tacksamhet och uppskattning de till fullo förvärvat. En hederspost ha de tusentals arbetare beklätt, vilka under krigets bistra tid troget och ofta som frivilliga under flyganfall stått vid sina maskiner förfärdigande materiel för arméns behov, samt de, vilka oförtrutet under fiendens eld utfört befästningsarbeten. Jag tackar Er alla å fosterlandets vägnar. Trots allt mod och all offervillighet har regeringen nödgats göra fred på hårda villkor, vilket dock har sin förklaring. Vår armé var liten, reserver och kadrar otillräckliga. Vi voro ej rustade för ett krig med en stormakt. Medan våra tappra soldater försvarade våra gränser, gällde det att med övermänskliga ansträngningar anskaffa det som brast, att bygga upp de försvarslinjer, som ej funnos, att söka den hjälp, som ej kom. Det gällde att skaffa vapen och utrustning, och detta i en tid, då vart land med febril iver rustade sig mot den storm, som nu sveper över världen. Edra bragder hava väckt beundran utöver världen, men efter tre och en halv månads krig stå vi fortfarande så gott som ensamma. Vi ha ej lyckats få annan utländsk hjälp än två med artilleri och flyg förstärkta bataljoner till vår front, där våra egna i kamp dag och natt, utan möjlighet till avlösning, fått taga emot ständigt nya fiendeformationers angrepp till långt över den fysiska och psykiska bristningsgränsen. När en gång detta krigs historia skrives, skall världen se, vilka bragder Ni utfört. Utan den generösa hjälp i vapen och utrustning Sverige och Västmakterna givit oss, hade ett så långvarigt motstånd som vårt varit omöjligt gentemot de oräkneliga kanoner, tanks och flygmaskiner, som satts in emot oss. Tyvärr har det storartade löfte om hjälp, som Västmakterna givit oss, ej kunnat fullföljas, genom att våra grannar av omsorg om eget hus förvägrat deras trupper rätt till genomfart. Efter 16 veckors blodiga strider utan vila dag eller natt står i denna stund vår armé obesegrad mot en fiende, som de enorma förlusterna till trots endast vuxit i antal. Vår hemmafront, där otaliga flygangrepp spritt död och fasa bland kvinnor och barn, har ej heller sviktat. Våra brända städer och i ruiner lagda byar långt bakom fronten, ja ända till våra gränser i väster, äro ett talande bevis på vad detta folk fått utstå under de månader, som gått. Vårt öde är hårt, då vi nödgas utlämna åt en främmande ras med annan livsåskådning och andra moraliska värden, land, där vi under sekler i svett och möda brutit bygd. Men vi skola taga hårda tag för att inom det, som återstår, skänka ett hem åt dem, som blivit hemlösa, och bättre existensvillkor för alla, och vi skola som förut vara färdiga att försvara det mindre fäderneslandet med samma beslutsamhet och kraft med vilka vi försvarat vårt odelade fosterland. Vi ha det stolta medvetandet att äga en historisk mission, som vi fortfarande fylla, att skydda den västerländska civilisation, som sedan sekler varit vår arvedel, men vi veta också att vi till sista penningen ha betalat den skuld, i vilken vi stått till västerlandet. MANNERHEIM. Mannerheimmuseets webbplats, www.mannerheim-museo.fi Hämtat 20.1.2015.

5

6

Pärmbild: Pekka Nieminen

Bakpärm: SKOY

Johanna Vesikallio, Lillan – Elisabeth Rehns sällsamma liv (2014) (Övers. Geo Stenius)

7

Grafisk form: Emmi Kyytsönen

Eva Wahlström, Lite räcker inte (2007)

Översättningar av J. R. R. Tolkiens The Hobbit or There and Back Again (1937) Alt det den ottelause Bilbo såg den morgonen, var ein gamal mann med stav. Mannen hadde ein høg og spiss blå hatt, ei lang grå kappe, eit sølvgrått skjerf som det lange og kvite skjegget hans hang over, til ned under midja, og digre svarte støvlar. «God morgon!» sa Bilbo, og han meinte det. Sola skein, og graset var svært grønt. Men Gandalv stirde på han under lange, buskute augebruner, som stakk lenger ut enn hattebremmen hans. «Kva meiner du?» sa han. «Ønskjer du meg ein god morgon, eller meiner du det er ein god morgon anten eg vil det eller ikkje, eller at du kjenner deg vel denne morgonen, eller at det er ein morgon å vere god i?» «Alt i hop på ein gong,» sa Bilbo. «Og ein særs fin morgon for ei pipe tobakk utandørs attåt det andre. Har du ei pipe med deg, sit ned og ta deg noko frå mitt! Me treng kje skunde oss, heile dagen ligg framfor oss!» Så sette Bilbo seg ned på ein stol attmed døra, la beina over einannan, og bles ut ein ljuv, grå røykring som siglde opp i lufta utan å gå sund og flaut av stad over Haugen. «Svært ven,» sa Gandalv. «Men eg har ikkje tid til å blåse røykringar denne morgonen. Eg held på å skipe til ei storferd, og ser etter einkvan som vil vere med; det er svært vandt å finne nokon.» Utdrag ur kapitel 1 ”Eit uventa gjestebod” ur Hobbiten eller Ditut og attende (översättning Eilev Groven Myhren)

Alt Bilbo, som ante fred og ingen fare, kunne se denne morgenen var en gammel mann med en stav. Han hadde en høy, spiss blå hatt, en lang grå kappe, et sølvskjerf under det lange hvite skjegget som rakk ham lenger enn til livet, og enorme svarte støvler. «God morgen!» sa Bilbo, og han mente det. Solen skinte, og gresset var svært grønt. Men Gandalv så ned på ham under lange buskete øyenbryn som stakk lenger ut enn hattebremmen hans, som gav skygge mot solen. «Hva er det du mener?» sa han. «Ønsker du meg en god morgen, eller mener du det er en god morgen enten jeg ønsker det eller ikke, eller at du føler du har det godt denne morgenen, eller at det er en morgen å være god på?» «Alle sammen på én gang,» sa Bilbo. «Og en ypperlig morgen for en pipe tobakk utendørs på kjøpet. Hvis du har en snadde på deg, så sitt ned og få en stopp av meg! Det er ikke noe som haster, vi har hele dagen for oss!» Så satte Bilbo seg ned på en benk ved siden av døren sin, krysset bena og blåste ut en nydelig grå røykring som seilte opp i luften uten å gå i stykker, og fløt bort bak Bakken. «Meget pen!» sa Gandalv. «Men jeg har ikke tid til å blåse røykringer nå på morgenkvisten. Jeg leter etter noen som kan bli med på et eventyr som jeg steller i stand, og det er veldig vanskelig å finne noen.» Utdrag ur kapitel 1 ”Et uventet selskap” ur Hobbiten eller Fram og tilbake igjen (översättning Nils Ivar Agøy)

Bilbo vidste ikke bedre, end at han den morgen så en gammel mand med en stav. Han var iført en høj, spids, blå hat, en lang, grå kappe, et sølvfarvet tørklæde, som hans lange, hvide skæg hang ud over til ned under livet, og kolossale, sorte støvler. „God morgen!“ sagde Bilbo og mente det. Solen skinnede, og græsset var meget grønt. Men Gandalf så på ham fra inde under lange, buskede øjenbryn, som stak længere ud end kanten af hans bredskyggede hat. „Hvad mener du?“ sagde han. „Ønsker du mig god morgen, eller mener du, at det er en god morgen, hvad enten jeg vil eller ej; eller at du føler dig godt tilpas denne morgen; eller at det er en morgen, hvor man kan være god?“ „Det alt sammen på én gang,“ sagde Bilbo. „Og en rigtig fin morgen til en pibe tobak udendørs, oven i købet. Hvis du har en pibe på dig, så sid ned og få et stop af mig! Det haster ikke, vi har hele dagen for os!“ Derpå satte Bilbo sig på en bænk ved siden af sin dør, lagde benene over kors og blæste en smuk, grå røgring, som uden at gå itu sejlede op i luften og svævede væk over Højen. „Meget nydeligt!“ sagde Gandalf. „Men jeg har ikke tid til at blæse røgringe her til morgen. Jeg er på udkig efter en, som kan deltage i et eventyr, jeg er ved at arrangere, og det er meget svært at finde nogen.“ Utdrag ur kapitel 1 ”Et uventet selskab” ur Hobbitten eller Ud och hjem igen (översättning Jakob Levinsen)

8