STUDENTEXAMENSNÄMNDEN

MODERSMÅLET I, PROVET I TEXTKOMPETENS 16.9.2016

Alla uppgifter hänför sig till det bifogade materialet. Välj ut tre av de fem uppgifterna nedan. Uppgifterna bedöms med poängen 0–6. Utgå från att materialet är bekant för läsaren. Iakttagelser, påståenden och tolkningar som framförs i svaren ska ändå motiveras med exempel ur materialet. Lämplig längd på ett svar är ungefär två sidor. Inled ett nytt svar på en ny sida. Varje svar ska ha en rubrik som du själv väljer. Skriv också uppgiftsnumret framför rubriken. Svaren ska vara tydligt och prydligt skrivna, men du behöver inte renskriva med kulspetspenna eller bläckpenna.

Uppgifter 1.

Vad berättar utdraget (s. 2–3) ur K. A. Tavaststjernas roman om situationen i Finland?

2.

Solen kallas Morgonens drottning i romanutdraget (s. 2–3). Beskriv drottningens roll i texten.

3.

Vilka medel använder Ida Junker för att övertyga läsaren i sin kolumn (s. 4–5)?

4.

Studera materialet på s. 6–8. Hur beskrivs björnen i de olika textgenrerna?

5.

Guldlock och de tre björnarna (s. 8) är ursprungligen en folksaga. Vilka drag i texten stöder högläsning av sagan?

Material K. A. Tavaststjerna: Hårda tider (romanutdrag).............................................................2–3 Ida Junker: Skatten: berättelserna och berättandet (kolumn).........................................4–5 Julia Burman Görans: Björnfamilj sprider skräck i by i Medelpad (nyhetsartikel)...........6 Thomas B. Andersson och Rolf Svensson: Fakta björnen (utdrag ur faktabok).....................................................................................7 Harriette Söderblom: Guldlock och de tre björnarna (saga)..............................................8 Obs! Språket i texterna är identiskt med språket i originalpublikationerna.

1

Kapitel 10 När morgonens drottning i sin gyllene char* med svindlande fart körde fram över Finlands bygder från nordost åt sydväst, uppifrån det skogiga norra Karelen och Österbotten med Maanselkäs mäktiga hundramilslånga huvudås, över insjöstråtar och silverfjärdar, över öde marker och odlade dalar, ned emot det vida blånande Bottenhavet och Finska viken, blev hon vittne till flera besynnerligheter i landets utseende och en märkvärdig oro hos det trygga och lugna folket, som brutit upp försvinnande små ljusgröna fläckar i landets stora mörkgröna barrmantel. I den tidiga timmen var folk redan på benen, egendomsherrar, hemmansägare, torpare ― alla som hade ett jordbruk. Längst uppe i nordost, där bergen stodo höga och kyrkorna lågo sjumilavitt från varandra, mognade svedjelandens korn och råg högt på branterna. Den reslige, stolte bonden, som levde sitt oberoende liv på Kalevalavis och knappast kände till länsman och präst, såg frostdimman nere i tjärdalen från sin vackert utskurna förstugukvist och kände sig trygg. Han hade skogar nog på åsarna att hugga ned och bränna till svedjeland, och han behövde icke gå ner i dalarna för att bryta mark och odla kärr med dubbelt givande säd, som frosten ändå skulle skörda. Det var sex mil skogsväg till närmaste kyrka, och förde han icke självmant dit sitt tionde, så skulle herrarna knappast finna vägen hitut för att kräva det. Här låg man icke i kiv med grannarna, ty det fanns inga på milshåll; här var bonden själv sin karga bygds urgamla herre. Längre nedåt sjöarna och de odlade bygderna, dit tjärbåtarna styrde sin väg genom skummande strömmar, långa mil utan ett enda årtag, stod nybyggaren utanför sitt lilla pörte, som var stuga, badstuga och stall på en gång, och skrapade sig bakom örat. Frosten hade åter varit framme, men det hörde så gott som till naturens egen ordning, och jakten jämte fisket skulle nog giva det bröd, som frusit bort på den lilla åkertäppan. Det var först längre åt sydväst, där bönderna byggt byar och kyrkorna reste spetsiga tak med kors, likt vanmäktiga försök att nå himmeln ― det var först där åkerfälten togo vid nära vassklädda sjöstränder och jordbruket började på allvar, och där låg frostdimman i milslånga vita band att lösa upp och sopa undan, och därunder bröt sig morgonsolen i miljarder rimfrostkristaller. Hemmansägaren såg från sitt fönster i den rymliga stugan förtvivlad ut över hela tunnland skadade sädesfält, som skulle tryggat hans stora hushåll mot svält under den långa stundande vintern. Bredvid honom stod hans hustru och grät. Morgonens drottning var rörd av all den sorg hon blev vittne till, under det hon långsamt rullade upp dimmans ulltäcke från bygderna, och beslöt att så mycket det i hennes makt stod gottgöra köldens illgärningar. Men som en verklig drottning hade hon mera medkänsla än insikt i huru hon skulle bära sig åt, och hon tog sig bara för att lysa dubbelt mera bländande och varmt, så att de frusna sädesstånden vitnade under hennes smekningar och potatisblasten begynte svartna och hänga skrumpen, sorgsen och ful mot jorden. Nässlorna vid uthusen falnade av i svarta högar, och den fina, ljusgröna ormbunken i dälderna nära bäckstränderna blev högröd. Allt vad det fanns av färsk svamprikedom i björkskogarna krympte ihop under hennes värme, och i stället för att få liv blev allt det frostberörda dubbelt brännmärkt, dubbelt skriande i färg. Men morgonens drottning stod så högt över alltsammans, att hon trodde sig göra idel gott, och hela stora sträckor brände hon av på samma vis, övertygad om att hon utbredde himmelens välsignelse. Hennes glänsande välgörenhet nådde slutligen fram till landets rika trakter, till de oöverskådliga åkerfälten i Österbotten, till Tavastlands, Egentliga Finlands och Nylands *char = vagn

2

gamla kulturbygder, där frosten aldrig varit vardagsgäst, och där idogt folk längesedan dikat ut frostmarkerna i långa reguljära tegar med vajande gröda. Likafullt låg frostdimman tät över allt deras arbete. Här blev sorgen klagande och högljudd, telegram med budskap om olyckan flögo i den tidiga morgonstunden, snabbare än drottningens egen vagn, ner till huvudstaden i Nyland för att med stor stil tryckas i tidningarna och läsas med skälvande läppar och ängsliga ögon överallt i landet. Mitt bland södra Tavastlands lermarker stötte hon vid en grind på en torpare med tovigt hår, som med bruten hållning räckte sin herre en handfull stelnade rågstånd, vilkas ax denne knäckte med en lätt tryckning av fingrarna. Hon såg så gott som i samma ögonblick en annan herre på en stor egendom nära intill stå grubblande i sitt rågfält och med ett förstoringsglas betrakta isbildningen kring sädesaxen, och hon lyste så varmt på honom att han slog upp sin rock och med tungt och nedböjt huvud gick hemåt, medan det frusna gräset frasade under hans fötter, och den tunna isskorpan i diket brast i klirrande skärvor, när hans fot trädde på den blöta dikeskanten. Hon gav icke akt på de tusenden, som alls inga åkrar ägde, daglönarna, som mornade sig för de kommande fjorton timmarnas arbete, men som alla skulle känna frostnattens verkningar hårdast, och som någon månad senare skulle arbetslösa drivas ut på vägarna för att tigga sig till det bröd, varav mer än hälften frusit bort för själva ägaren. Hon såg ett mer än fyrtio mil långt smalt streck, som genom södra Finland drog sig österut till Ryssland och dess praktfulla Petersburg, hon såg sandbankar över dälder och grävningar genom backar, och hon såg trasiga arbetare med spadar och stenborrar, vilka ur jordkojorna och backstugorna runt kring järnvägsbygget gingo till sitt arbete på framtidens kultur, som snart med järnband skulle förbinda deras frostiga land med de oändliga sädesfälten i Europa. Längs det bandet skulle kulturens rikedom i framtiden rulla in i landet, lindrande nöden för deras barn, men själva skulle de kastas i stora gemensamma gravar, uppgrävda här och var i backarna, och i största hast massvis vigas till den eviga vilan av högtidliga präster, lugnt som om man läst Herrans välsignelse över deras dop. Sist såg morgonens drottning en ganska stor stad längst nere vid Finska vikens klippkust, där de vita stenhusen bländade i hennes strålar, och innanför vilkas väggar vise herrar sovo de rättfärdigas sömn i breda sängar, säkra på att de gjort allt för att leda landets öden till det bästa, när de anförtrott ärkebiskopen att jämte folket bönfalla hos Gud om en skörd, på vilken de tvivlat ända sedan sommaren följde direkt på vintern utan vårens medlande övergångstid. Hon spejade förgäves efter någon oro på de med kullriga stenar belagda gatorna, hon fann endast ett fåtal bönder, som skramlade fram till salutorget, och det bekymmer hon läste i deras ansikten hade hon sett varhelst hon stötte på en vaken människa i det vida, vackra landet med farlig rimfrost över sin mörka, mognande sensommargrönska. Först långt fram på morgonen stego bekymmerslösa personer upp ur sina bäddar okunniga om nattens verk, gladdes åt det bländande solskenet och gingo till sina göromål med fina vita händer, som aldrig rört vid en spade eller plog. Småningom vaknade hela Finland från ås till ås och från strand till strand, med städer och byar, med skövlade fält eller räddade, och det vaknade till ett allmänt, stort och sorgligt medvetande om ruin och hårda tider. Karl August Tavaststjerna, Hårda tider (1891)

3

Skatten: berättelserna och berättandet vi berättare med att år efter år gräva efter den skatten? Har verkligen det muntliga berättandet betydelse i dagens samhälle och skola? Låt mig ge några svar. Barn och unga berättar spontant för varandra – sedan två miljoner år! Det är en kommunikationsform som aldrig kan dö, grundläggande för språkutvecklingen. Självklart – ändå glöms det ständigt bort. Många vuxna varken kan eller vågar berätta, barnens berättarkultur uppmärksammas inte, får inte stöd, inte förebilder. Men den vuxna som börjar berätta och lära ut gott lyssnande, har allt att vinna. Barn från rika berättarmiljöer vet hur en berättelse är byggd, känner till retoriska grepp, får större ordförråd, säkrare meningsbyggnad, frimodigare tal. Att lyssna till en berättelse bygger upp deras ”literacy”: den språkliga kulturen som helhet – vilket underlättar läs- och skrivinlärning. VARFÖR ENVISAS

Litteraturens källåder Muntligt berättande är, fast vi sällan tänker på det, själva källådern till litteraturen. Det har också, under historiens gång, varit ett självklart redskap för pedagoger. Det är ett bildskapande, konkret språk, som talar direkt till hjärtat och får lyssnaren att inte bara förstå, utan också erfara. Lyssnarens sinnen är vidöppna. Muntligt berättande skapar aktivt lyssnande. Åhöraren är inte en passiv mottagare. Hon arbetar hårt med att skapa inre bilder, hon påverkar berättaren med sitt medskapande. Koncentrationen är förbluffande. Därför kan muntligt berättande tjäna till att åskådliggöra kunskapsstoff,

4

förmedla fakta, bearbeta konflikter, vägleda och socialisera, skapa empati, utveckla självkännedom, skapa glädje. En berättande vuxen vinner barns och ungas respekt. Att frimodigt ta plats och bjuda på något ur sitt hjärta inspirerar: till att själv berätta, till att lyssna på andra, till andra modiga handlingar. Att fånga publiken med en historia stärker självkänslan enormt. Berättandet påverkar också berättaren själv, som ska ge berättelsen liv och därför måste se djupt in i historien. Att förvalta sina möjligheter, att bidra till gemenskapen med sitt skapande väsen, får människan att växa, antingen hon är stor eller liten. Sagan ett fredsprojekt Myter och sagor, som överlevt i generationer, hjälper oss att förstå livets villkor. Även gymnasieungdom stillnar i törstigt lyssnande när de får höra sagor. Berättelser känner inga gränser eller språkbarriärer. Genom årtusenden har människorna lyssnat och lånat, fått och hämtat av varandra. Så är inte bara det ömse­sidiga lyssnandet, utan även sagan själv, ett fredsprojekt. För att förstå varandra Barn och unga ställer en existentiell fråga – fast ofta med strul istället för med ord: ”Varför är vi här tillsammans?” Att berätta och lyssna är en del av svaret. Det är att säga: ”Jag är värd att lyssna på. Jag är beredd att lyssna på dig. Du är värdefull, jag är värdefull. Vi är här för att försöka förstå – och för att berika varandra.” Det är fredens första villkor.

Historier kan inte berättas i fiendskap. Den gemensamma upplevelsen, lyhördheten, ögonen som möts, det personliga modet, känslan av att förstå en annan, skapar en samhörighetens kultur. Den kulturen alstrar lugn. Detta är kärnan i den uråldriga handlingen att samlas kring en berättare.

*

huvuden… Jag frågar den mörka om hon berättat detta för klassen. Hon svarar som barn och ungdomar brukar: ”Nej. Ingen har frågat.” Som en gömd skatt ligger de där, barnens och de ungas berättelser. Vi ställer frågan när vi är ute i skolorna och får alltid samma sorgliga svar: ”Nej. Ingen har frågat.” Ida Junker Svenskläraren 3/2010 (förkortad)

FOTO: TOMAS CARLSSON

EN DAG INVADERAS SKOLAN AV BERÄTTARE. Varje klass får tre oanmälda besök – det hela är en överraskning. När den tredje berättaren kliver in stiger jublet. Vid dagens slut har skolan fått bortåt femtio berättelser, alla med uppmaningen: ”Berätta vidare!” Det är vi i Fabula ­Storytelling som håller Berättarrazzia. I matsalen sprider vi oss. Nu vill vi lyssna. En mörklockig åttaåring tittar upp, säger allvarligt: ”Jag kan många bra spökhistorier.” ”Åh, berätta en!” säger jag och sätter mig med min tallrik. Hon skakar på huvudet. ”Nej, de har helt andra ord.” Hon kan bara historier på dari. Men så börjar hon berätta: Hur pappa satt fängslad i tjugo år, hur det kom en bomb och gjorde hål i väggen, hur han klev ut genom hålet, sprang in i skogen, flydde... Historien är full av detaljer. Alla runt bordet lyssnar dödstysta, någon med gaffeln halvvägs. Den lilla berätterskan tystnar. Det blir en begrundande stillhet, mättad av gemensam upplevelse. Så säger en ljus flicka: ”Men han fick väl mat i fängelset?” Och den mörka: ”Ja, fast inte så god.” Den ljusa bekymrat: ”Men han åt väl ändå? Det är bäst, för man behöver mat.” Och jag anar de väsensskilda inre filmerna i våra

Ida Junker är verksam i Fabula Storytelling som muntlig berättare sedan 1998. Hon är från början konstvetare, konstnär, levande verkstads- och dramapedagog. Hon är också en av upphovspersonerna till den årliga internationella festivalen Fabula Storytelling Festival, projektet Ung Berättarscen och mycket annat. Du får kontakt med Ida via webbadressen www.storytelling.se eller www. fabulafestival.se

5

Nyheter 2015-06-26

Björnfamilj sprider skräck i by i Medelpad En utsvulten björnhona sätter skräck i invånarna i Borgsjöbyn i Medelpad. – En gång kastade jag en yxa mot henne i ren reflex, säger en boende som fått hela husvagnen förstörd i björnens jakt på mat. En närgången björnhona med två ungar har den senaste veckan satt skräck i invånarna i Borgsjöbyn i Medelpad. Promenadvägen är tom på folk, vittnar en boende om. – Björnarna är här i stort sett varenda dag, berättar en man som vill kallas för ”Björkman”. Foto: övervakningskamera Det är han och hans frus biodlingar som björnfamiljen tros vara ute efter. Den sena våren har gjort att växtligheten inte kommit i gång och björnarna, som inte ätit på hela vintern, har därför tvingats söka sig till öppna fält där gräset kommer tidigare. Och till Björkmans biodlingar där bilarverna erbjuder mycket proteiner. – En gång var jag bara fyra meter från björnhonan. Jag hörde ett ljud från skogen och gick upp för att titta efter vad det var. Då upptäckte jag och honan varandra samtidigt. Jag kastade en yxa mot henne av ren reflex. Det var bara tur att jag inte träffade för då hade jag väl varit död i dag, säger Björkman. Rev ner bisamhället En timme senare kom björnhonan tillbaka och rev ner hela bisamhället. Björkman har försökt att hitta på alla möjliga åtgärder för att skrämma bort björnen. En gång körde han med en jeep mot henne. En annan gång fick han hoppa in i traktorn för att komma undan, säger han. – Totalt 20 gånger har jag väl sett henne. En gång tog hon en myrstack en meter från husväggen. ”Känns obehagligt” Anna Hultin, som även hon bor i Borgsjöbyn, berättar att hon inte vågar ta hit fåren under sommaren på grund av björnen. – Det vore en sak om hon bara varit här en gång. Men hon är ju hela tiden här i krokarna. Då är det obehagligt att vara ute i trädgården. Det känns inget kul helt enkelt. Jag tycker att de ska ta bort henne härifrån, då skulle det kännas bra. Skyddsjakt inte aktuell Länsstyrelsen i Västernorrland satte vid midsommar upp elstängsel runt bikuporna för att skydda bisamhällena. Men någon skyddsjakt är inte aktuell, säger Urban Östman, naturbevakare vid länsstyrelsen. – Nu har vi satt upp elstängsel och en björn går inte tillbaka till ett ställe den har fått en stöt på. Fortsätter de att komma ändå så kommer skyddsjakt som en sista utväg. Men det är inte aktuellt i nuläget. Urban Östman vittnar om att de fått in ovanligt mycket vittnesrapporter om björnar i år i länet generellt. – I år är det extremt. Normalt så är det inte så här mycket björn som syns. Vi hörde om en fjolårsunge som varit framme vid ett dike som folk börjat mata. Det är det värsta man kan göra eftersom den som vuxen kan förknippa människor med mat. Dessutom skulle björnmamman kunna vara i närheten. Och hon vill ju försvara ungarna. Julia Burman Görans Aftonbladets webbplats, www.aftonbladet.se Hämtat 8.9.2015.

6

Fakta björnen Utseende: Ett massivt, stort djur med välkänt utseende. Pälsfärgen är för det mesta brun men varierar från ljust gulbrun till mörkt svartbrun. Ungen har ofta en ljus krage runt halsen. Storlek: Mankhöjd sällan över 1,2 meter hos vuxna djur, längd stående på bakbenen 2,5–3 meter. Vikt: 100–300 kilo (hane), 60–200 kilo (hona). Den största björn som skjutits i Sverige vägde 338 kilo i levandevikt. Livslängd: Björnar är långlivade djur. Vilda björnar blir maximalt cirka 30 år, en björn på Skansen ska ha blivit 47 år. Levnadssätt: Huvudsakligen ett skogsdjur. Sover i ide ungefär halva året. Går i ide när snön lägger sig, oftast i oktober/november och lämnar det i april/maj. Föda: Björnen är precis som vi människor allätare. På hösten äter den mycket bär. På våren och sommaren består födan av myror, gräs och örter men även av älg, framförallt kalvar. Sinnen och läten: Bästa sinnet är lukten, även hörseln är bra. Synen är sämre. Ett tyst djur. Varnar med ett blåsljud som också kan vara tecken på irritation. Ryter och vrålar när den slåss eller är sårad. Fortplantning: Parning i maj–juni. Honan föder 2–3 ungar i idet i januari–februari. Antal i Sverige: Mellan 1 600 och 2 800 enligt forskarnas beräkningar. Utbredning: Björnen finns i princip i hela Norrland, sydgränsen går längs en linje genom Gävle, Falun och norra Värmland. Björnrikaste områdena är norra Dalarna, södra Härjedalen och norra Jämtland.

Thomas B. Andersson och Rolf Svensson, Guide till våra vilda djur (2005)

7

Guldlock och de tre björnarna Det var en gång tre björnar som bodde i ett fint litet hus mitt i en stor skog. Det var pappa Björn, som var rysligt stor. Och mamma Björn, som var mellanstor. Och så var det lilla Björn, som var väldigt liten. Varje morgon kokade mamma Björn gröt i en stor gryta. När gröten var färdig, hällde hon upp den i tre skålar för att den skulle svalna lite. Sen brukade alla tre björnarna gå ut i skogen en stund. En dag kom en liten flicka som hette Guldlock till skogen. När hon fick se björnarnas hus blev hon väldigt nyfiken. Vem kan bo i det här fina huset? tänkte hon. Tyst och försiktigt smög hon fram till fönstret och kikade in. Men hon kunde inte se någon, för de tre björnarna hade nyss gått ut i skogen. Sen knackade hon på, men det kom förstås ingen och öppnade. Hon kände på dörren och den var inte låst. Då gick hon in i huset. Inne i köket stod tre stolar. En stor, en mellanstor och en liten. Guldlock var trött, för hon hade gått så långt. Hon satte sig i pappa Björns stora stol. Men den var alldeles för stor. Så hon kröp upp i mamma Björns mellanstora stol i stället. Men den var alldeles för mjuk. Då fick hon syn på lilla Björns stol. Och den var alldeles lagom. Men Guldlock var för tung för den lilla stolen, och rätt vad det var gick den sönder. Då fick hon syn på de tre skålarna med gröt, som stod för att svalna, och hon kände hur hungrig hon var. Först smakade hon på gröten i pappa Björns stora skål. Men den var alldeles för het. Så gick hon till mamma Björns plats och åt en smula av hennes gröt. Men den var alldeles för kall. Sist tog Guldlock en sked ur lilla Björns söta lilla skål. Och den gröten var alldeles lagom varm och hon åt upp vartenda dugg. När Guldlock var mätt kände hon sig sömnig och fick lust att vila sig lite. Hon gick in i sovrummet och hoppade upp i pappa Björns stora, breda säng. Men den var alldeles för hård. Då kröp hon upp i mamma Björns mellanstora säng. Men den var alldeles för mjuk. Till slut lade sig Guldlock i lilla Björns lilla säng. Och i den låg hon så skönt att hon somnade på en gång. Efter ett tag kom de tre björnarna hem från sin skogspromenad. De såg genast att någon varit inne i deras hus. – NÅGON HAR SUTTIT I MIN STOL! sa pappa Björn med sin djupa, mullrande röst. – NÅGON HAR SUTTIT I MIN STOL OCKSÅ! sa mamma Björn med sin mellandjupa, mjuka röst. – Någon har suttit i min stol och haft sönder den alldeles! grät lilla Björn med sin ljusa, pipiga röst. När de tre björnarna skulle äta, sa pappa Björn med sin djupa, mullrande röst: – NÅGON HAR SMAKAT PÅ MIN GRÖT! – NÅGON HAR SMAKAT PÅ MIN GRÖT OCKSÅ! sa mamma Björn med sin mellandjupa, mjuka röst. – Någon har smakat på min gröt och ätit upp alltihop! grät lilla Björn med sin ljusa, pipiga röst. Så gick de tre björnarna in i sovrummet. – NÅGON HAR LEGAT I MIN SÄNG! ropade pappa Björn med sin djupa, mullrande röst. – NÅGON HAR LEGAT I MIN SÄNG OCKSÅ! sa mamma Björn med sin mellandjupa, mjuka röst. – Titta! skrek lilla Björn med sin ljusa, pipiga röst. Det ligger någon i min säng! Då vaknade Guldlock. Hon gnuggade sig i ögonen och fick syn på de tre björnarna. Och hon blev så förskräckligt rädd att hon nästan ramlade ur sängen. Sen hoppade hon snabbt ut genom fönstret och sprang hem det fortaste hon kunde. Guldlock vågade aldrig mer komma tillbaka till de tre björnarna. Men de bor nog fortfarande kvar i sitt fina lilla hus mitt inne i skogen. Harriette Söderbloms bearbetning av folksagan, ur antologin Barnens älsklingar: Snipp snapp snut (2007) Illustration: Lena Anderson

8