STUDENTEXAMENSNÄMNDEN

MODERSMÅLET II, ESSÄPROVET 26.9.2016

Stanley Kubrick, The Shining (1980) Källa: Paul Duncan, Stanley Kubrick: Visual Poet 1928–1999 (2008)

1

Alla skrivuppgifter finns på s. 2–3 i detta häfte. Till en del av uppgifterna hör material som ska utnyttjas på det sätt som anges i uppgiften. Läs igenom uppgifterna, titta på materialet och välj en av uppgifterna. Uppgifterna bedöms med poängen 0–60. Skriv en sammanhängande och språkligt välformulerad texthelhet. En lämplig längd är 4–5 sidor. Texten ska vara tydligt och prydligt skriven, men du behöver inte renskriva med kulspetspenna eller bläckpenna. Några uppgifter är givna som färdiga rubriker och markerade med fet stil. I övrigt väljer du själv rubrik till din text. Skriv ut uppgiftsnumret framför rubriken. Om du väljer en materialbaserad uppgift ska din text fungera som en självständig helhet som kan förstås också av en läsare utan tillgång till materialet. I materialbaserade uppgifter måste du hänvisa till materialet.

UPPGIFTER

2

1.

Syftet med straff

2.

Jag eller miljön?

3.

Varför har det blivit så populärt att i sociala medier visa upp sin skicklighet och sina hobbyer?

4.

Skriv om någon faktabok som du läst och berätta vad den betytt för dig.

5.

Vad gör humorgruppen KAJ så populär?

6.

Bilens och bilismens framtid

7.

På omslaget (s. 1 och s. 12) finns bilder ur några klassiska skräckfilmer. Vad är det som är så fascinerande med skräck? Diskutera frågan utgående från en eller flera av bilderna på omslaget.

8.

Diskutera gränsen mellan verkligt och overkligt i Edgar Allan Poes novell ”Sfinxen” (s. 4–6 ).

9.

Borde skolan vara roligare? Ta ställning till Eva-Lotta Hulténs kolumn (s. 7).

10.

Den romerska diktaren Horatius är känd för uttrycket ”Carpe diem” som man brukar översätta med fånga dagen eller ta till vara ögonblicket. Diskutera svårigheten att leva i nuet genom att tolka två av texterna på sidorna 8–9.

11.

Var går yttrandefrihetens gränser? Använd ledaren (s. 10) som utgångspunkt för ditt resonemang.

12.

Det påstås att unga människor sover för lite. Är det ett problem? Utgå från artikeln (s. 11) och dina egna erfarenheter.

*

MATERIAL TILL UPPGIFTERNA 7–12 Bilder ur skräckfilmer............................................................................................................1 och 12 Edgar Allan Poe: Sfinxen..............................................................................................................4–6 Eva-Lotta Hultén: Det ska vara roligt att lära...................................................................................7 Dikter och aforismer.....................................................................................................................8–9 Erik Helmerson: Ofria ord ger dålig läsning..................................................................................10 Emma Williams: Tonåringar får allt mindre sömn..........................................................................11 Obs! Språket i texterna är identiskt med språket i originalpublikationerna.

3

Sfinxen Under den fruktansvärda tid då koleran rådde i New York hade jag accepterat en inbjudan från en släkting att tillbringa en vecka med honom i hans cottage orné* vid Hudson Rivers strand. Här hade vi alla de vanliga möjligheterna att roa sig på sommaren omkring oss: att ströva i skogarna, teckna, ro och paddla, fiska, bada, spela instrument, och böcker; och med detta och det ena och det andra borde vi ha kunnat använda tiden på ett riktigt angenämt sätt, om det inte hade varit för de skrämmande nyheter som nådde oss från den folkrika staden varje morgon. Inte en dag gick utan att vi fick meddelande om att någon bekant hade drabbats. När dödligheten tilltog, vande vi oss att dagligen vänta besked om att någon vän hade dött. Till sist darrade vi så snart någon närmade sig med informationer. Själva luften som fördes mot oss från staden tycktes oss mättad med död. Denna förlamande föreställning kom i själva verket att helt besätta mig. Jag kunde varken tala, tänka eller drömma om något annat. Min värd var mindre känslig, och fastän han var mycket beklämd ansträngde han sig att uppmuntra mig. Hans rika och filosofiska intellekt påverkades aldrig av något overkligt. Han hade en klar insikt om realiteterna bakom skräckupplevelserna, men räddes inte dess skuggor. Hans bemödanden att rycka upp mig från det tillstånd av abnorm dysterhet, i vilket jag sjunkit ner, motverkades i stor utsträckning av vissa böcker som jag hade funnit i hans bibliotek. Dessa var ägnade att väcka till liv de frön till ärftlig vidskepelse som legat sovande i mitt bröst. Jag hade läst dessa böcker utan hans kännedom, och han kunde därför ofta inte förstå de häftiga intryck som de gjort på min fantasi. Ett av mina älsklingsämnen var den folkliga tron på omen – en tro, som jag endast vid denna period i mitt liv varit allvarligt benägen att försvara. Om detta hade vi långa och livliga diskussioner; han vidhöll att tron på sådant var fullständigt grundlös, medan jag hävdade att en allmänt utbredd känsla, som uppstår fullständigt spontant – det vill säga utan att något inslag av aktiv påverkan kan beläggas – i sig själv hade ovedersägliga inslag av sanning och var värd mycken respekt. Faktum är, att det strax efter min ankomst till huset hade hänt mig själv något som var så helt oförklarligt och hade så mycket olycksbådande i sig, att man mycket väl borde ha kunnat acceptera att jag uppfattade det som ett omen. Det skrämde och samtidigt förvirrade mig så mycket, att det tog lång tid innan jag kunde bestämma mig för att berätta för min vän vad som hänt. Efter en ovanligt varm dag satt jag med en bok i handen vid ett öppet fönster, med vid utsikt över flodbankarna och bort mot ett avlägset berg; den sida av detta som vette mot mig hade genom ett jordskred berövats de flesta av sina träd. Mina tankar hade länge rört sig bort från boken framför mig till den förstämning och förtvivlan som rådde i New York. När jag höjde mina ögon från boksidan, föll de på bergets nakna sida och på ett föremål – på något slags monster med ett skrämmande utseende; det förflyttade sig mycket snabbt från bergets topp till dess fot och försvann till sist i den täta skogen där. När jag först fick syn på varelsen, började jag tvivla på mitt eget förstånd – eller åtminstone på mina ögons vittnesbörd – och många minuter gick, innan jag lyckades övertyga mig själv om att jag varken var *cottage orné = en typ av sommarstuga eller -villa

4

galen eller drömde. Men när jag beskriver monstret (som jag tydligt såg och lugnt betraktade under hela den tid då det rörde sig över bergssidan), kommer mina läsare, är jag rädd, att vara ännu svårare att övertyga på dessa punkter än jag själv var. När jag uppskattade varelsens storlek genom att jämföra den med diametern på de stora träd som den passerade – de få jätteträd som hade överlevt jordskredets raseri – drog jag slutsatsen att den var större än något nu befintligt linjeskepp. Jag säger linjeskepp, därför att monstrets form fick mig att associera till dessa – skrovet på en av våra sjuttiofyratonnare kan ge en god föreställning om den allmänna formen. Djurets huvud låg längst ut på en snabel som var 18 eller kanske 20 meter lång och ungefär lika bred som kroppen på en vanlig elefant. Nära början av snabeln fanns en stor kvantitet svart raggigt hår – mer än pälsen på ett tjog bufflar hade kunnat tillhandahålla; och åt sidan och nedåt från detta hår sköt två glimmande betar ut, inte olika ett par vildsvinsbetar, men oerhört mycket större. Parallellt med snabeln, och utskjutande framåt på båda sidor om denna, fanns en väldig stav, tio eller elva meter lång, som det tycktes bestående av ren kristall och i form av ett perfekt prisma. Snabeln hade formen av en kil med den smala änden mot marken. Från den utgick två par vingar; varje vinge var nästan nittio meter lång, och det ena paret låg ovanför det andra. Alla vingar var tätt beklädda med metallfjäll, och varje fjäll tycktes vara cirka tre eller tre och en halv meter i diameter. Jag lade märke till, att de båda vingparen var förbundna med en stark kedja. Men det huvudsakliga särdraget hos denna ohyggliga skepnad var den bild av den dödskalle, som täckte nästan hela dess bröst och som stod tecknad i lysande vitt mot den mörka kroppen lika tydligt som om en samvetsgrann artist hade framställt den. Medan jag betraktade detta hemska djur och särskilt bilden på dess bröst med en känsla av skräck och bävan – med en känsla som tycktes mig förebåda olyckor och katastrofer, en känsla som jag inte kunde hålla tillbaka med förnuftets hjälp – såg jag de väldiga käftarna längst ut på snabeln plötsligt växa till; och de utstötte ett ljud så högt och fyllt av vånda att det lät som en dödsringning, och när monstret försvann vid bergets fot föll jag genast medvetslös till golvet. Då jag åter kommit till medvetande var naturligtvis min första impuls att berätta för min vän vad jag hade sett och hört – och jag kan knappast förklara den känsla av ovilja som avhöll mig från det. Men en kväll, kanske tre eller fyra dagar senare, satt vi tillsammans i det rum där jag hade sett uppenbarelsen – jag satt på samma stol vid fönstret, och han sträckte lättjefullt ut sig i en soffa nära intill. Överensstämmelsen med plats och tid på dagen fick mig att beskriva fenomenet för honom. Han lyssnade på mig ända till slutet; först skrattade han hjärtligt och började sedan uppträda mycket allvarligt, som om det stod helt klart att jag var sinnesrubbad. I samma ögonblick såg jag än en gång monstret fullt tydligt, och med ett skri av skräck riktade jag nu hans uppmärksamhet på det. Han såg ivrigt efter – men vidhöll att han inte såg någonting, fastän jag i detalj återgav varelsens rörelse när det rörde sig nedför bergets nakna sida. Jag var nu starkt oroad, för jag ansåg att synen antingen var ett förebud om min död, eller – ännu – värre om ett anfall av galenskap. Jag kastade mig överväldigad tillbaka i stolen och begravde under några ögonblick mitt ansikte i händerna. När jag såg upp igen var varelsen borta.

5

Min värd hade emellertid i viss mån återtagit sitt vanliga lugn och utfrågade mig minutiöst om den form som varelsen i min vision hade uppvisat. När jag givit honom alla detaljer suckade han djupt, som om han befriats från någon olidlig börda och fortsatte att samtala med vad jag tyckte vara ett grymt lugn, om olika frågor inom den spekulativa filosofin som vi dittills hade diskuterat sinsemellan. Jag minns, att han bland annat särskilt uppehöll sig vid tanken att huvudkällan till misstag i all mänsklig forskning låg i benägenheten att underskatta eller överskatta betydelsen av en företeelse genom ett så enkelt fel som att förbise dess proportioner jämförda med omgivningens. ”För att korrekt bedöma till exempel hur mänskligheten kan påverkas”, sade han, ”av att demokratin blir allmänt spridd, måste man ta med i beräkningen avståndet till den era då en sådan spridning möjligen kan äga rum. Men säg mig en enda författare av alla dem som skrivit om statsskick som någonsin har funnit denna gren av ämnet värd att alls diskutera?” Här gjorde han en kort paus, gick fram till en bokhylla och tog fram ett av de vanliga naturvetenskapliga översiktsverken. Han bad mig sedan att byta stol med honom för att han lättare skulle kunna läsa bokens finstilta text, satte sig i min fåtölj vid fönstret, öppnade boken och återtog sin utläggning på samma sätt som han påbörjat den. ”Om det inte hade varit för den ovanliga detaljrikedom”, sade han, ”med vilken du beskrev monstret, hade jag kanske aldrig kunnat visa dig vad det var. Låt mig först läsa för dig en beskrivning ur en lärobok av släktet Sphinx, av familjen Crepuscularia, av ordningen Lepidoptera, av klassen Insecta – eller insekter. Beskrivningen lyder: Fyra vingar av ett membran täckt med små färgade fjäll av metalliskt utseende; mun i form av hoprullad snabel, resultatet av en förlängning av käkarna, på vars sidor återfinns rudimenten av underkäkar och duniga känselspröt; nedre vingparet förenade med övre genom ett styvt hår, antenner i form av förlängd klubba, prismaformad; abdomen spetsig. Dödskallesfinxen har ibland föranlett mycken rädsla genom sitt melankoliska skrik och det dödstecken som den bär på bröstsidan.” Här slog han igen boken och lutade sig framåt i stolen och placerade sig i just den ställning som jag hade intagit medan jag betraktade ”monstret”. ”Ah, här är det”, utropade han efter en stund; ”det håller på att ta sig uppför bergssidan igen, och jag medger att det ser mycket märkligt ut. Men det är ändå inte på något sätt så stort eller befinner så långt borta som du föreställde dig, för när jag ser det slingra sig uppåt längs tråden som någon spindel har spunnit längs fönsterramen, så finner jag att det är omkring en och en halv millimeter långt och att det också befinner sig på omkring en och en halv millimeters avstånd från mitt öga.” Edgar Allan Poe, Samlade noveller – volym 3 (2006) Övers. Erik Carlquist

6

Februari 4, 2011  

Det ska vara roligt att lära

Jag minns min skolgång som dödande tråkig. Som liten älskade jag att lära mig saker och längtade intensivt efter att få börja i skolan men skolan lyckades inte alls förvalta den kunskapstörst som jag gick dit med. Efter tolv år spottade det svenska skolsystemet i stället ut en vansinnigt skoltrött, passiviserad nittonåring som inte kände någon längtan efter att lära sig något över huvud taget. Det tog mig många år att återvinna min lärandelust och jag kan återkommande känna sorg och bitterhet över hur skolan tog ifrån mig en av min barndoms starkaste egenskaper och drivkrafter: nyfikenheten. När jag för ett par år sedan intervjuade skolminister Jan Björklund ställde jag frågan vad han ansåg att man borde göra åt att så många elever tyckte att det var tråkigt att gå i skolan. Svaret jag fick var att det inte finns något att göra åt det. Det är enligt Jan Björklund ”naturligt” att efter ett tag tycka att det är tråkigt att gå i skolan. Kanske finns nyckeln till hans skolpolitik att finna i just det svaret. I hans värld är det inget problem att barn tappar sin lust att lära eftersom han saknar förståelse för vilken fundamental roll lusten och nyfikenheten spelar för lärandet. Det lärande som sker naturligt i vår vardag, ofta utan att vi tänker på att vi lär oss något, kallas för informellt lärande. Små barns lärande, när de utvecklar ett språk och börjar förstå sin omvärld, är helt informellt. I vårt informella lärande söker vi mönster och sammanhang för att förstå vår omvärld och kunna hantera också nya situationer vi hamnar i. Det informella lärandet bygger på inre motivation och vi upplever sökandet efter sammanhang och mening som lustfyllt och roligt. Formellt lärande är det som i stället styrs av andra och sker främst i skolor. Traditionellt har det varit hårt uppstyrt och mycket faktabaserat. Det formella lärandet bygger i stor utsträckning på att stimulera yttre motivation hos eleverna. Yttre motivation hänger ihop med längtan efter belöningar och rädsla för bestraffningar. Ofta upplever vi det formella lärandet som tråkigt. I  boken Lusten att förstå. Om lärande på människans villkor propagerar Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, för att skolan för bästa resultat bör anpassa sin undervisning efter hur det informella lärandet går till. Det finns en hel del forskning som visar att yttre motivation ger ytligare kunskaper och gör lärandet svårare. För de flesta elever dödar dessutom yttre motivation den inre. En skola som bygger på belöningar och bestraffningar (såsom betyg, kvarsittningar, guldstjärnor och så vidare) blir alltså automatiskt en mindre rolig skola – där eleverna också lär sig sämre och får ytligare kunskaper. Enligt motivationsforskaren Joanna Giota, verksam vid pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet, är förskolebarn så gott som uteslutande inre motiverade men redan i första klass har uppskattningsvis tio procent av barnen gått över till att bli främst prestationsinriktade, det vill säga yttre motiverade. Ju längre upp i skolan man kommer desto fler blir prestationsinriktade. Det borde ses som ett gigantiskt problem att skolan successivt dödar barns egen lust att lära, men om detta är det tyst i debatten. Personligen tror jag att ett av de allra största hindren för att utveckla skolan mot ett djupare, och även mer människovänligt, lärande är den extremt utbredda föreställningen att det är helt i sin ordning att skolan upplevs som tråkig. När jag pratar skola med vänner och bekanta förstår jag att Jan Björklund är långtifrån ensam om att tro att det är naturligt att tycka att det är tråkigt att lära sig saker. Det råder en utbredd samsyn om att elever bara bör bita ihop och kämpa sig igenom det som upplevs som tråkigt med skolan. Men om man till fullo tog till sig att människan lär sig otroligt mycket mer effektivt om hon samtidigt har kul, då kanske vi till sist kunde nå fram till insikten att det är varje skolas förbannade plikt att göra skolan rolig för eleverna. Den lärare som inte lyckas med det får antingen inte rätt förutsättningar eller är ännu inte färdigutbildad utan behöver lära sig mer om att undervisa och handleda. Man kan undra hur debatten om och utvecklingen av skolan hade sett ut, om vi haft politiker som pratat om vikten av att göra skolan rolig och lärandet lustfyllt, i stället för att tjata om ordning, tester och betyg. Eller hur skolan hade utvecklats om vi haft en lärarkår som stått upp för sin rätt att slippa plåga barn och till fullo hävdat sin kunskap och erfarenhet för att skapa en undervisning som gör lärandet lustfyllt för barnen. Det är dags att barns längtan efter kunskap tas på allvar och att krav ställs på en roligare skola. Eva-Lotta Hultén

Nättidningen Skola och Samhälle, www.skolaochsamhalle.se. Hämtat 1.10.2015 (förkortad)

7

MÄTARLARVEN Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten: evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila. Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad. Werner Aspenström, Litania (1952)

Triumf att finnas till... Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska, kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet? Tid – du mörderska – vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck. Edith Södergran, Dikter (1916)

Ibland kan man drabbas av en plötslig visshet om att just detta ögonblick har en betydelse långt utöver alla andra ögonblick, ja att detta ögonblick i sig innefattar alla andra ögonblick. Denna känsla varar sällan länge, någon sekund. Claes Andersson, Mina bästa dagar (1987)

8

Man känner inte igen de riktigt viktiga ögonblicken i sitt liv – inte förrän det är för sent. Agatha Christie (1890–1976), brittisk författare

De människor som fått ut mest av livet är inte de som har levt ett sekel utan de som har levt varje minut. Sidonie Gabrielle Colette (1873–1954), fransk författare

Det finns bara tre händelser för en människa: födas, leva och dö. Hon är inte medveten om sin födelse, hon dör lidande, och hon glömmer att leva. Jean de La Bruyѐre (1645–1696), fransk författare

Jag skulle hellre vilja leva två dagar på jorden än tusen år i historien. Moliѐre, författarnamn för Jean Baptiste Poquelin (1622–1673), fransk dramatiker

Livet – det är inte de dagar som gått utan de dagar man minns. Pjotr Andrejevitj Pavlenko (1899–1951), rysk författare

Mycket få människor lever i dag – de flesta gör förberedelser för att leva i morgon. Jonathan Swift (1667–1745), brittisk författare

Stora citatboken – Citat från hela världen samlade av Gösta Åberg (2005)

9

Erik Helmerson Dagens Nyheter   26.9.2015

10

Tonåringar får allt mindre sömn Publicerad: 23 februari 2015

Foto: Jessica Gow/TT Bild

Att få tillräckligt med sömn är extra viktigt för växande tonåringar, men en ny studie visar att just denna grupp lider av allt större sömnproblem. ”Tonåringar och unga vuxna är tröttast i samhället”, säger svensk sömnforskare. Amerikanska forskare har kartlagt drygt 270 000 amerikanska ungdomars sömnvanor under perioden 1991 till 2012 och ser en rejäl minskning av antalet ungdomar som säger sig regelbundet sova minst sju timmar per natt. Samma trend kan ses bland svenska ungdomar menar sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt, professor vid Stressforskningsinstitutet i Stockholm. – I Sverige har sömnproblemen dubblerats mellan 1993 och 2003, och tre- eller fyrdubblats hos unga kvinnor. I början av 90-talet skedde en förändring i yngres utbildning med till exempel tidigare betyg. Det har lett till att unga känner av högre akademiska krav och oroar sig mer vilket leder till sämre sömn, säger han. Flickor sover minst I den amerikanska undersökningen fick tonåringar mellan 13 och 18 år ange hur ofta de fick minst sju timmars sömn, och den allra största minskningen i sömntid fanns hos 15-åringar. 1991 angav 72 procent att de regelbundet fick sju timmars sömn eller mer per natt, medan det i samma grupp år 2012 bara var 63 procent som sov tillräckligt. Man kunde också se att flickor sover betydligt mindre än pojkar, något som också stämmer in på svenska ungdomar. – Flickor och kvinnor har andra krav på sig från samhället och synen på kvinnor har förändrats mycket på senare tid. Flickor förväntas vara smarta, populära och snygga och det leder till orimlig press. Killar som inte har de kraven på sig i samma utsträckning sover bättre, säger Torbjörn Åkerstedt. Sociala medier påverkar Det ständiga teknikanvändandet som ökat kraftigt sedan 1990-talet är också en bidragande faktor till minskad sömn bland ungdomar. Författarna av studien spekulerar i att internet och sociala medier till viss del ligger bakom sömnproblemen, något som Torbjörn Åkerstedt också är övertygad om. – I de yngsta generationerna gör alla kontakter man måste ha att man lägger sig för sent. När man väl går och lägger sig hoppas man på att något kul ska hända i telefonen under natten vilket ger sämre sömn. Samma fenomen går att se hos jourarbetare, men detta sjukliga beroende av internet är ett ungdomsfenomen, säger Torbjörn Åkerstedt. Kan få allvarliga konsekvenser Tonåringar behöver egentligen cirka 9 timmar sömn per natt och att sova för lite har negativa konsekvenser på både kort och lång sikt. På kort sikt blir man trött, irriterad och får sänkt funktionsförmåga, men de stora problemen kommer med tiden. – Sömnproblem är relaterat till ökad risk för till exempel diabetes, utbrändhet och depression. Sömn är gratis och därför tar vi den för givet, men sömnbrist är ett stort folkhälsoproblem.Vi blir mer noga med mat, sprit och rökning och sömn borde platsa på den listan. Tyvärr blir sömnen inte tagen på lika stort allvar och man ser inte lika mycket propaganda runt den. Förhoppningsvis kommer folk bli mer medvetna i framtiden, säger Torbjörn Åkerstedt. Emma Williams Sveriges televisions webbplats, www.svt.se. Hämtat 21.9.2015.

11

Alfred Hitchcock, Fåglarna (The Birds, 1963) Källa: George Perry, The Movie Makers: Hitchcock (1975)

James Whale, Frankenstein (1931) Källa: Ted Sennett, Stora Hollywoodfilmer (1984)

William Friedkin, Exorcisten (The Exorcist, 1973) Källa: Phil Hardy, The Aurum Film Encyclopedia (1985)

12