Lådbilsrace Charlie Briheim Jag stod en stund och tittade mig omkring. Det var små och stora hus överallt. Förutom den långa branta backen så var det bara hus och människor. Man såg asfalten och värmen stiga. Men tankarna om värmen var fort borta när man hörde den första bilen rulla ner. Jag tog några steg fram för att få en bra bild på den gröna bilen som kom i snabb fart. Det tog inte lång tid från att bilden var tagen som jag tog en ny bild men vinnaren. Men mer än så hann man inte innan nästa bil kom nerrullande. Men den här gången gick det inte lika fort, det var verkligen inte långsamt. Jag började röra mig upp för backen för att kunna ta bättre bilden och möjligt viss få se en bit av banna. Där såg jag resten av bliarna som gjorde sig redo för att försöka slå han som hade bäst tid. Jag började fatta att det inte bara var en tävling som de var ute efter, det fanns även stil och massor av andra priser att hämta hem. Stilen, märkte jag, var mycket viktigt för många och det var inte bara bilen som det skulle vara stil på det skulle vara stil på allt. Bilen, kläderna och körningen. Alla bilar hade sitt eget sätt att sticka ut men den som gjorde det mest var den som kom först som liknade en traktor, men till min förvåning vann den inte första pris i stil på grund av att stilen på killarna som körde traktorn var förfärlig. Solen sken och vädret var perfekt för ett lådbilsrace. Det var förmodligen det som gjorde att publiken var så stor, folket stod och hejade som galningar längst vägen. För man stod inte långt bort från bilarna, bara någon meter bort på gräset. Nu var alla bilar i mål och det var god tid för prisutdelning. Lag nummer tre steg upp på pallen för att vänta in sitt pris och sen kom lag två och det vinnande laget som mycket glada och stolta klev upp på pallen och tog emot sitt välförtjänta pris. Efter prisutdelningen tog jag min chans att tala med vinnarna, som var svettiga, chockade och mycket glada. De svarade på de flesta frågor jag hade att ställa, som till exempel hur och hur lång tid det tar att göra en bil och det lät inte som den lättaste uppgiften, men det sa även att mycket var tack vare Sten och Pernilla som var redo att hjälpa till i alla stunder. Min tid med vinnarna var slut och jag torkade bort svetten från pannan. När jag fick syn på alla deltagare såg man direkt att det var mycket glädje och mycket svett iblandat. Det här var en ny händelse för folket på SSHL, och var en succé för alla.
Lådbilsrace reportage av Sofia Berglund På torsdagskvällen den 22 maj var det dags för SSHL:s genom tidernas första lådbilsrace för niorna. Tolv lag deltog med tre eller fyra stycken i varje lag. Racet ägde rum på SSHL:s skolområde, uppifrån Backa ner till slöjden vid Ängsbacken, med lite omvägar där emellan. Det är varmt ute och solen lyser över Mälarvattnet och hela Sigtuna. Träden är gröna och sommarfåglarna kvittrar. Det är en bra början på en riktigt bra sommar. Det är mycket föräldrar på plats men även elever, syskon och vänner. Alla verkar glada och framför allt förarna själva. – Hur har ni gjort för att försöka vinna? – Vi har gjort bilen väldigt låg och smort däcken, säger SC explosion. – Tänker ni vinna design tävlingen eller köra snabbast? – Köra snabbast… Det återstår att se… Lådbilsdäcken är rullstolsdäck och bilen har ett styre och två bromsar. Däcken ser kobenta och skeva ut. Inget att åka lådbil på egentligen. Alla är spända och förväntansfulla och med Tina Thörners värmländska dialekt kan det här inte bli annat än roligt. Klockan 19:00 går starten och först ut är faktiskt SC explosion. Tätt därefter kommer TurboSniglarna i full fart ner för backen. Bilarna släpps med en minuts mellanrum och brantast är det i början av banan. Den andra kurvan är en snäv sådan, där sker många sladdar men ingen som åkt av banan. Däremot var det många uråkningar första kurvan och fullföljer man inte heatet så får man 120 sekunder. Rabbit Army var ett av lagen som alla gånger inte klarade kurvan i början. Efter andra kurvan är det hyfsat lättkört, men sedan kommer den trögaste delen på hela banan. Platten. Vissa bilar stannar men får hjälp med fart av en reflexklädd funktionär som står längst banan. Efter cirka en och en halv timme är racet klart. Resultatet är sammanfattat och det är dags för prisutdelning. Först är det designtävlingens prisutdelning. Alla samlas runt prispallen och Tina Thörner. Prisutdelningen börjar. På tredje plats kommer Gyllene kvicken, på andra plats Tigers, med en mycket välgjord bil och på första plats Radioactive Sharks. Alla tre lagen får varsin liten pokal. Men jag tror inte att alla i publiken tyckte att det var rätt lag som kom på de tre första platserna.
Därefter är det prisutdelning för racet. Man räknar ihop alla lagets tider i de olika heaten, men de som vann var inte de man trodde. Bilen var för stor och för mycket luftmotstånd. Men så var det inte. Det här laget hade tydligen redan innan sagt till Thörner att det var de som skulle vinna 2014 års lådbilsrace, och så blev det ju. På tredje plats hamnade SC explosion (Sanktum crepitus), med eldflammor på fronten, på andra plats kom Jalapeños, ett lag med endast tjejer och på första plats, DA MOOSES på sammanlagt 303 sekunder med en traktorliknande, tutande och även med ljuslyktor fram. Coolt! – Vet man vart man ska, är det mycket lättare att ta sig dit.., sa Tina Thörner.
Lådbilsrace Alice Ekwall Sundby När jag går upp mot skolområdet en timme innan start känner man redan spänningen som ligger och lurar i luften och de nervösa förarnas dunkade hjärtslag. Jag gör mig redo för att stå och sälja fika under evenemanget, kakor och bullar för 10 kr och en kaffe med ett bakverk för 20 kr. Många går nyfiket förbi och suktar efter alla godsaker som finns att köpas, inklusive jag. Musiken går igång och genast känner man att draget går igång, nu är det inte långt tid kvar tills racet går av stapeln, men först lyssnar vi på de olika lagens jinglar och klädsel. Det är intressant att få höra hur de olika lagen har tänkt under skapelsen, jinglarna är välarbetade och klädseln var väl genomtänkt utvalda. När vi står där nere, jag och Anton, hinner vi med att sälja lite fika innan loppet går av stapeln och då hinner redan tiden ticka iväg till att vårt pass slutar och våra avbytare kommer. Perfekt tajming tänker både Anton och jag, för nu börjar racet om bara någon minut. Vi skyndar upp till instan, för att få en bra synvinkel och ställer oss där och väntar. Nu berättar självaste Tina Thörner, celebriteten och racerföraren som vi på något fantastiskt sätt lyckas få hit till oss denna dag, att nu är det bara en minut kvar tills första bilen ska ge sig av och uppmanar alla att gå ut ur banan och vara beredda med kamerorna om vi vill dokumentera stunden. Kamerorna finns det inte så många av, telefonerna dock är nästan dubbelt så många uppe i luften som för några få sekunder sen. Vi står uppladdade på sidan av banan och nu är racet i gång! Första bilen kör i full fart, tar chikanen stabilt och fortsätter ner i hög fart, när den har kommit till det området på banan där det är som plattast använder sig föraren av sin egen kroppsvikt och puttar sig själv fram för att inte tappa för mycket fart, därmed värdefulla sekunder. Så här fortsätter det tills Rabbit army och Trible turtles ska köra, de kör så snabbt uppe i chikanen att hjulen lossnar och därmed måste de avbryta loppet och gör en walk off.
När den traktorliknande lådbilen kör ner går det undan, man märker att här går det snabbare än bland de flesta andra lådbilarna. Detta lag bestod av Johan Landegren, Carl-Johan Bjelke och Carl Linde, laget hette Da mooses. Under de fyra loppen var tyvärr ett antal av lådbilarna tvungna att avbryta loppet tack vare olika tekniska fel med bilarna. Några av dessa lag var, Tigers, Turbosniglarna, Rabbit army och Trible turtles. Medan vissa andra lag hade tur att kunna fortsätta köra fast de hade kört fast i första chikanen, så med halm fastsittande längst fram på bilen släppte förarna på bromsarna och var ännu mer taggade nu när de var tvungna att få värdefulla sekunder för att kunna tävla med Da mooses, Jalapeños och SC om pallplatserna. Men i slutet var det dessa tre lag som tog första, andra och tredje platsen. Dock tog ingen av dessa tre vinnande lagen någon pallplats inom designtävlingen, där var det nämligen Radioactive Sharks, Tigers och den gyllene kvicken som tog första andra och tredje plasten. Stort grattis till vinnarna och vi hoppas att detta roliga evenemang blir en fortsatt tradition här på SSHL.
Rallystjärna refererade racet Samuel Fellin En stickande känsla av bondgård genomborrade näsan. Jag är inte riktigt säker på vad det var med skolan just i torsdags, men jag tror det var mängden halmbalar som skapade atmosfären. En massa folk hade kommit för att se alla bilar innan racet skulle börja och allvaret var igång. Tolv grupper 15-16-åringar som ville ge allt, (vissa kanske lite för mycket eftersom det blev en hel del urspårningar) och bara väntade på att bli intervjuade. När jag närmade mig mina offer fick jag anpassa mig efter stildomarnas bedömningsrunda och därför lyckades jag bara få lite snabba frågor med sju grupper. Det var många som trodde på Da mooses bestående av Carl, Johan och Carl-Johan som trotsat allt vad luftmotstånd heter och byggt
en traktor med en stor vägg bakom föraren. När jag frågade CarlJohan om detta sa han att de inte trodde det skulle spela så stor roll i den här banan eftersom man inte får upp någon superfart och därför inget luftmotstånd. Jag frågade honom också hur de kom på namnet. – Vi satt tre veckor på bilden och inte gjort något men sedan enades vi om att Da mooses var självklart. De lag som inte trodde på att John Deere-traktorn skulle vinna var självsäkra och alla de trodde på sig själva.
SC (Sanctum Crepitus som betyder den heliga explosionen) var först ut. Kommentatorn Tina Thörners röst ekade i de svarta högtalarna och första laget flög nerför backen. En efter en kom lagen ner – med vissa undantag för dem som kört lite fort i svängarna, kraschat och fick ladda om. Men när man såg Da mooses åka ner för backen gick det fortare än för någon annan. Johan som körde bilen tog svängarna otroligt bra och drog igång publiken med en tuta som de hade installerat i traktorn. Mycket riktigt vann Da mooses första heat på 76 sekunder medan inget annat lag kommit i närheten av 80. De andra heaten fortsatte flyta på i ungefär samma tempo och slutresultatet var detsamma, många urspårningar och Da mooses: 73 sekunder, de andras bästa tid 83. Racet blev liksom traktorn mot de andra. Fighten om första plats blev aldrig riktigt spännande med tanke på hur överlägsna Da mooses var. Däremot var racet om andra och tredje plats mer spännande. I sista omgången lyckades Jalapeños göra ett snabbt lopp och gick förbi SC upp på en andra plats. Space Ducks lyckades också göra ett bra lopp men kom två sekunder ifrån tredje plats. Under prisutdelningen blev stilvinnaren utsedd efter bedömning i kriterierna ”Kläder”, ”Logotyp”, ”Bildesign” och ”Sammanhang/helhet”. Atomic Sharks knep hem den lilla avstickaren från själva racet. När alla pris var utdelade tog Stene över micken och tackade Tina för en otrolig föreläsning, som jag tyvärr inte fick ta del av, och ett underbart referat av hans egna lådbilsprojekt. Hon tackade honom och ni vet hur man kan höra en bit av lättnad i rösten på någon när
man hör hur de bara vill gå hem från den här skiten och bara ta en tupplur, titta på tv eller läsa en bok? Det hördes inte alls i Tinas röst, det lät uppriktigt som om det hade varit riktigt kul för henne att vara på vår skola, att vara kommentator för ett race med lådbilar när hon själv vunnit Dakarrallyn, varit med i Let’s Dance och Fångarna på Fortet. Framförallt verkar Tina verkligen ha klickat med Stens och Pernillas idéer om skolan och hur man gör det kul för eleverna. För att citera hennes blogg: ”Hur länge ska vi behöva dras med “munkarnas” strukturer från 1800-talet när hjärnforskningen idag kan visa hur vi får unga att BRINNA för sina kunskaper å utveckling?” Om inte niorna har satt ett intryck i Tina Thörner kan vi stolt säga att våra lärare har det.
Samuel Fellin
